Det var väl inte så gôtt älle?

Usch. Vi är farligt nära guldbankett på (den bankägda) kamratgården, med segertal av Lasse Kronér och orgie i pyttipanna-ätande.

Det hade varit så mycket lugnare och mysigare med lite småstads/bonnaglädje i Kalmar. Hade i och för sig fått stå ut med att se och höra svinet Rydström en hel del.

Men hellre det än att få se Loket Olsson hoppa runt Poseidon hand i hand med Håkan Mild och skrika göööörgött.
--

obs! obs! obs! varning för en portion i r o n i

Kent är svart eller vitt

Musik recensioner förbryllar mig ofta.

Senaste exemplet gäller Kents nya skiva. Larsson/Nunstedt (Bladet/Expressen) gillar. Även Dagensskiva.com hyllar.

Reinholdtzon Belfrage (Nöjesguiden) sågar, ja närmast hatar.

Detta är lika överraskande som Lagerbäcks startelva ikväll. Antingen verkar man gilla Kent eller så tycker man att dem är lika roliga som konstgräs
--
Belfrages sågning i Nöjesguiden är kraftig. Men han sågar mer Kent som fenomen än skivan i sig.
Om jag får gissa blev han inte bjuden till pressträffen i Köpenhamn, så att säga.

Till sist tycker jag att det är fånigt, korkat, dumt och ogenomtänkt att påstå att Kent aldrig skrivit en bra låt. Det är som att jag skulle skriva att Belfrage aldrig skrivit en bra text, utan att ha läst hans texter.

Pete levererar, så att säga

So, here comes a delivery. Straight from the heart of my misery.

Då Malmö Stadion sjöng...

4 minuter orkanhistoria

Försök till en idrottsvetenskaplig reflektion

”Han gjorde en betydande insats för brittisk fotboll. Han är dessutom en av sportens största personligheter"

Gordon Brown, premiärminister genom sin talesman.

Känns som om det citatet säger ganska mycket.

Lite om Josés storhet, mycket om fotbollens ställning i England och kanske ganska mycket om att fotboll och idrott är politik.

Tearsofmalmoe.blogspot.com är skiten

Om ni mot all förmodan skulle ha missat det: jag bloggar om Hong Kong på ett annat ställe.

Här får jag väl skriva om den där förbannade fotbollen, popmusik och livets jävligheter.