#100: i huvudet på en bloggare

När det vankades inlägg nummer 100 tänkte jag skriva något bra. Något kul. Något fint. Började läsa igenom min blogg. Hade tankar om nåt best-of liknande inlägg. Kanske en omröstning. Men vad finns det att säga om en blogg? Den var hyfsad till en början, vissa saker tycker jag är fantastiskt...roliga i alla fall. Men jag konstaterade snabbt att jag tappade fokus i april förra året. Bloggen tappades totalt i sommar.
--
Sen fanns tankar på att skriva något om Håkan. Typ om kolikbarnet. Men det gjordes alltså tidigare och bättre.
--
Phu.. ja, och sen ville jag skriva någonting på gränsen. Det blev så här (lite modifierat efter senare händelser):

"Den gamla goda tiden kommer aldrig tillbaka. Tro och tvivel är allt som är kvar.

Det där leendet, försäsongen, Queens Road Central 30, vinkvällarna, en ny skiva i brevlådan, sol mot en blå himmel, Roland Nilsson, tonåringar som vinner EM-guld, kommentaren här på bloggen, Swedbank Stadion, första kaffet ute.

Det finns mycket som kan skapa tro om något bättre. Något finare.

Men..

Zlatans knä, försäsongen, Sms:et som aldrig kom, Edmans knä, provspelaren, barnamord, likgiltigheten, inlägg nummer 100, ett brutet ben, Glenn Hysén, kontoutdraget, hyllandet av en ung komiker, förtrycket av Tibet, Let's Dance, Robert Laul, supercupen, facebook, den där DJn som förstör kvällen, den ledsna isbjörnen på isflaket i reklamen, Henrik Strömblad, köldknäppen, TV4, Melodifestivalen.

Men det finns fortfarande en hel del som skapar stort tvivel."

Hmm..ja, men sen kom jag på att jag inte hade nåt mer att säga om det..
--

Jaha.. också läste jag lite recensioner. Och lyssnade på Håkans nya. Och så ja...tänkte jag då skriva nåt om detta.. Att ny musik inte berör. Jag tror nämligen, till skillnad mot Markus Larsson, att det inte handlar om lyssnarens ålder. Det är musiken det är fel på. Ny musik berör sällan. Skyll på fildelning, idol, mellon eller vad tusan som helst. Men äldre musik är bättre, thats it. (Bra undantag här kan vara TTA och Jens Lekman. De har ikt Håkan skapat en liten egen stil).

Däremot ger Håkan fortfarande sitt hjärta till oss. Och han gör det på ett dansant, uppgivet, förälskat, delvis drogat och nostalgiskt vis. Lyssna själva och bli berörda, nu när ni har tillfälle till det.

--

Så det blev alltså inte mycket till ordnat jubileumsinlägg. Jag tror jag håller mig borta härifrån och lyssnar på Håkan ett tag istället. Kanske skriver jag lite om detta. Fotbollen berör ju nämligen ständigt.